
När jag var sju år och skulle gå till skolan mötte jag ett gäng äldre killar som varje dag skrattande kommenterade olika saker när jag gick förbi. Jag minns inte vad de sa, men shit vad läskigt jag tyckte det var. En dag sprang en av dom efter mig, höll fast mina armar och gav mig en puss på munnen. Jag blev hysteriskt ledsen.
När jag var 19 år och hade börjat jobba som reporter och nyhetsuppläsare så hörde jag (av misstag) en äldre kvinnlig kollega viska till en annan kvinnlig kollega att hon inte kunde förstå hur min arbetsgivare tänkte när de anställde en flicksnärta som mig. Att det troligen bara handlade om mitt utseende. Jag blev hemskt ledsen.
När jag skaffade konto på Facebook för fem år sedan så var det många som fortfarande inte lärt sig det där med aviseringar. På så sätt fick jag veta att en av mina "vänner" svarat att jag var manipulativ och falsk. Det gjorde mig ont.
Alla tre händelser speglar tillfällen som jag minns med sting i hjärtat. Små vardagliga händelser, men som ändå präglat mitt sätt att se på samhället. Pussen fick mig att förstå att det kommer finnas människor som inte lyssnar på ett "nej". Den andra händelsen fick mig att inse hur avundssjuka bland äldre kvinnor kan yttra sig och den sista att det finns mycket man inte vet om andra människor - trots att man tror sig känna dom.
Livet är en skola och det är de små händelserna - även de som gör ont - som lär dig att bli en bättre medmänniska. Varje dag. Ett steg i taget.
Deep shit va!? Jag kan sådant också...;)