När vi tröttnat på ostbågar och "framochtillbakamedfötterna"-dansandet föreslår någon att vi ska leka Ryska posten. Jag vet inte vad det är, men spelar med bäst det går utan att göra bort mig.
Den gången gick jag hem med bara ett handtag och klapp. Kyssen uteblev. För nog hade jag i smyg utsett den jag skulle vilja kyssa. Sen i skolan på måndagen tog jag mod till mig och skrev en lapp:
"Får jag chans på dig?"
Den placerade jag sedan i grabbens bänk. En sådan med grönt lock och en "penngrop". Långt bak mellan två bokstaplar lade jag den. Hjärtat bankade hårt av nervositet. Jag tvekade flera gånger och var på väg att hämta lappen igen när skolklockan ringde in efter rasten och chansen att ta tillbaka lappen gick mig förbi.
Den där första kontakten. Så svår den var att ta.
Nu är min dotter i samma ålder. Igår satt hon i soffan med sin laptop. Kille på kille addar henne på Facebook. Hon godkänner dom hon känner. En av dom är killen med stort K. Han är ett år äldre än henne. Har ljust spretigt hår. Ofta bär han keps och nog förstår även en 35-årig mamma att han är hett byte på skolan.
En dag öppnar hon chatten och ställer frågan. "Vill du bli ihop med mig?". Han svarade ja. O nu chattar de nästan varje kväll. Avslutar alltid konversationen med tecknet <3.
Men på skolan däremot pratar de nästan aldrig med varandra. För när verkligheten tar vid så krävs samma mod som för 20 år sedan. Det går inte att komma ifrån. Förr eller senare måste kontakten även tas i verkligheten.
Men bron till det där läskiga mötet är byggd genom timmar på chatten. Så jag misstänker att det inte är riktigt lika läskigt nu för tiden, som det var att lyfta den röda cobran, vänta på svar...inte veta vem som lyfte luren på andra sidan och sen fråga "Hej, är Magnus hemma?"
And for the record. Killen jag frågade chans på svarade aldrig...
7 kommentarer:
O jag vågade aldrig från chans på mina kärlekar. Modigt av dig tycker jag! Kanske har Thea ärvt lite av det! :-)
Vilket underbart inlägg!
Får mig att minnas många många år tillbaka :)
Mmmm det var verkligen läskigt att ta den kontakten, den första...
Sonen nio har haft flickvän ett bra tag. Men de pratar inte så mkt. :-) de skickar små söta kärleksbrev.
Själv frågade jag chans en gång. Svaret blev.
Ja, men bara i fyra dagar!!
Oj, nu var man själv tillbaka i skolan... :)
Fråga chans har jag nog gjort, sen om det var via lapp eller sändebud vet jag inte. En av pojkarna (som förövrigt var en av grabbarna i bloggen jag skrev om förra året som du undrade över och jag aldrig gjorde något lägnre inlägg om) var jag ihop med en längre tid och jag tror nog att vi pussades ett par gånger... :)
Men ack så oskyldigt...
vad läskigt sånt där va och måste vara lite av en flashback för dig att se din dotter gå igenom detta nu och veta och kunna förstå hur hon känner. Charmigt tycker jag! Hoppas att dom snart börjar visa sig i det privata med och inte bara på chatten, och så himla gulligt att avsluta med "<3" jag myser inombords när jag läser det =) haha kärlek!
Jag blev alltid kär i skolans fulaste killar för jag tyckte synd om dem kräkena....
så jag behövde aldrig konkurrera med snyggtjejerna....
Roger, Kimmo, Kent och Anders,....hallå, om ni läser detta så är ni säkert snyggare nu hoppas jag.
Själv gifte jag mig till slut med ett riktigt snyggo, som jag inte behövde tycka synd om;)man får ju inte vara dum i slutändan.
Kram Ullabulla
Åh sånt härligt inlägg! Va du vågade! Den killen blev väl så paff så han vågade inte säga JA!
Skicka en kommentar