Hur länge har jag hållit på med det här nu? Att tänka på vad jag äter... Jo, i över två år. Jag har under den tiden gått ned ca 12 kg och lärt mig massor om Anna-kroppen. Vi fungerar rätt olika vi människor. Men idag vet jag exakt hur många kilo jag går upp en helg då jag skiter i att tänka mat, dryck och träning. Jag vet exakt hur mycket en fylld tarm väger, när jag kör en naturkur som hjälper naturen och tarmen på traven och tömmer den. Äckligt? Antagligen.
Ibland är skit att behöva tänka sig för jämt. Framför allt när man läser statusrader på FB där smala människor mofflar i sig ostbågar tag ut och dag in utan att gå upp ett enda kilo.
Men då försöker jag se dessa år som en skola. Jag har idag verktygen att kunna påverka min hälsa. Jag använder verktygen på rätt sätt och i december har jag nått min målvikt. Det har jag bestämt mig för.
Men det slutar inte där. Jag inser att jag aldrig kommer kunna äta vad jag vill och ligga på soffan varje kväll. Då ser jag ut som en blodfylld fästing igen. O det lär gå fort.
Nej, jag måste leva balanserat resten av mitt liv. Ett glas vin på helgen? Inget godis. Bea-sås på lördagen? Ingen på söndagen.
För de flesta av er är det logiskt men så har jag aldrig levt. Jag har aldrig tänkt på vad jag stoppar i mig. Som ung spelade det inte så stor roll. Även om jag aldrig varit direkt smal så har jag aldrig i mitt liv varit så tjock som jag var för två år sedan.
Jag har varit tvingad att ändra ett beteende och det sker inte över en natt. I mitt fall har det tagit mer än två år och vem vet... Jag kanske aldrig blir helt förändrad. Men jag kommer kämpa för det! För farmor och mormor ska jag bli och vill jag ta med barnbarnen till Omberg och bergsklättra så ska jag orka det. Nu är det inte troligt att jag vill till Omberg, men OM jag skulle vilja så ska jag också orka. Banne mig!
13 kommentarer:
Måste säga det att du ser skitsmal ut nu!! Och riktigt pinglig!!
Vi påbörjade vår resa ganska precis samtidigt! Och jag känner PRECIS som du. Jag kämpar varje dag med valen. För, precis som du, går jag upp på en gång om jag inte skärper mig. Samtidigt vill jag inte vara den där som alltid säger nej till en glass, en påse godis eller champagnen. Aldrig. MEN jag går en smal balansgång, tippar jag över åt ena sidan är det lätt att tappa fotfästet och återgå till där jag inte vill vara: överviktig, olycklig, osäker...
Vad skönt att det är fler som har det som jag!!! Tack för att du finns!
Känner såååå igen mig Tyvärr ...
Det som hänt mig är dock BARN !
Japp tjejjerna värst senaste 2000 !? Jahha det är sant ,,hur länge ska man kunna gömma sig bakom det ?
Jaha det har tyvärr hänt massor som gjort att karaktären brustit men jag börjar få styrkan tillbaka YES!
Allt tar sådan tid bara ;) För dig 2 år ,,för mig en längre tid ...
Jag är inte van överviktare ,kunna äta allt jag velat för det mesta .
Normala jag =63-65kg inte nu som Heffa lumpen hahahhahaha på 90kg!
Min dag kommer ,det har den gjort förut mellan mina barn ,,,under tiden är det bra ha vänner som stöttar och läsa roliga bloggare ;)
Jag känner alla har så olika öden i livet och det är en spännande resa vi alla gör .
Mvh Jenny
Tror de flesta nickar igenkännande i din text.
Jag har många gånger suckat äver det faktum att jag som är 1000 gånger hälsosammare än maken är den som bär runt på extrakilona och får passa sig, då han kan och lever på kanelgifflar.
Men sedan jag gick över på LCHF (höstas) har jag gått ner 10 kg (har ca 4 kvar) och kan numera i princip äta vad som faller mig in (menar alltså gotte här) utan att det märks något, varken upp eller ner. Vilket är otroligt skönt. Och vad det gäller bröd, pasta, ris och potatis så saknar jag det inte alls.
Jag har hittat min livstil efter många års letande. För jag tycker faktikst inte det handlar om karaktär. Man kan inte svälta sig smal. Det är meningen att man ska äta när man är hungrig.
Ja du, var är karaktären?
Hos mig alltså? Det har tagit långt tid för mig, 6 år för att kunna ta bort 30kg men jag gjorde det. Och jag säger som du, jag kan inte heller ligga på sofflocket och äta hur som helst utan att gå upp.
Men istället för att banta (som många säger) väljer jag att leva hälsosamt, eller så gott det går.V Våren för mig har inte varit den bästa delen av 2011 men jag har planer på att hösten kommer bli den bästa. :)
Kämpa på Anna, du är en inspirationskälla! :)
Vikten, vikten. För tillfället skiter jag i vikten på det sättet att jag inte motionerar varje dag och jag håller vikten med +- 1-1,5 kg upp eller ner beroende på vart jag är i menscykeln. Jo, jag tänker på vad jag äter men inte till varje pris. Chips och ostbågar är gott men jag äter det sällan. Brödet är nästan borta ur min kost. Pasta, ris och potatis äter jag men försöker alltid se till att det finns mer sallad och protein på tallriken. Tre måltider om dagen eventuellt någon frukt.
Jag äter godis som choklad i princip när jag vill, enda skillnaden är att jag äter inte upp hela chokladkakan på en gång utan tar några bitar och sparar resten. Det funkar. Jag VET att du fixar det Anna. Du VET hur du ska göra och jag säger bara HEJA ANNA!
Stor kram.
Vilket jättebra inlägg! Jag håller med dig om varje ord!
Jag har också insett att det är så här jag måste leva för att må bra. Det är inte bara vikten, utan välmåendet (såväl fysiskt som psykiskt) som kräver en sund kost och regelbunden träning. Det är orättvist som sjutton att man måste välja _varje dag_, men alternativet, tjock med humörssvajningar, är så mycket värre!!
Sen tror jag inte att man ska stirra sig blint på en siffra på vågen, för precis som Melinda över mig säger så ser du riktigt snygg och vältränad ut vare sig du har några kilo kvar till din målvikt eller inte!
Det ÄR jobbigt. Klart att det tar energi att tänka på vad man äter och hur och varför och allt det där. Men det hela handlar ju om frågan: är det värt det? Och om svaret på den frågan är ja - då är det bara att köra på.
Känner också igen mig!
Jag kommer alltid vara tvungen att tänka på vad jag stoppar i mig,
och motionera.
Orättvist men sant!
Så sant.
Det är superbajs att alltid behöva analysera vad man äter och försökt gömma det dåliga samvetet nångonstans när man svullat.
Men i slutändan handlar det ju om hälsan..jag bor ihop med en som knaprar ostkrokar och chips nästan varje kväll..han är inte överviktig..(dock skitviktig om du frågar honom själv) men hur fan ser han ut invärtes EGENTLIGEN. Jag har också börjat tänka på det här med att bli farmor, givetvis så är det det som är min morot. Jag är värdelös på att ta hand om mig själv..men jag ska fixa detta. Målfuckingvikten ska nås i år!
En för alla, alla för hälsan.
Du är duktig!
Är imponerad av det du gör! Och jag kan förstå att det är en resa i sig att börja tänka i andra banor att inte "kunna" göra vad man tidigare har gjort, men tror också att huvudsaken är att man mår bra, att man känner att det här är vad JAG vill, kan förstå att viljan dalar ibland, men du är (även om jag inte känner dig) stark och du är på denna resa av rätt anledning, för att må bra och kunna göra saker med din familj, dina barn ochdina framtida barnbarn.
Själv behöver jag inte tänka på vad jag äter kan äta allt (och gör det också), men har alltid försökt och gå UPP i vikt,och försöker fortfarande... inte roligt att få höra bakom ryggen att folk undrade om man hade anorexia och vara den som åt mest bland min manliga kollegor.
Men kämpa på och DU har många som står vid sidan och hejar på.
Bli inte ledsen för vad alla andra kan stoppa i sig. För de är säkert inte helt fräscha på insidan. Även om de är smala kan de få alla de problem som en överviktig kan få. Vi som går upp i vikt får bara en liten varningssignal som säger att hoppsan nu ska du nog inte äta mer av just det där.
Känner dock igen mig i känslan. Speciellt nu när det sista är så förbannat segt.
kramar
Du är en bra och hälsosam inspirationkälla och du är såååå snygg! Sunt tänkande och verkligt är nåt jag inte hittar i många vikt och tränings loggar med du har en bra mix av verklighet och vilja!
Skicka en kommentar