En liten fjäril vilar bredvid mig i soffan.
Det var svårare än jag trodde. Begravningen alltså. Min mamma gick bort för snart tio år sedan. Allt bleknade i jämförelse med den sorg jag då kände. Livet tog en ny vändning.
Jag älskade den här gubben också. Inte som min mamma, men som en av mina nära kära.
På bänkraden längst fram satt jag tillsammans med Dennis och barnen, Dennis syskon och far.
Han finns någon annanstans. Så väljer jag att se det. Men jag grät för att han inte fick ännu en sommar, äta gulaschsoppa igen och för att han inte hann att närvara på vårt bröllop. Det hade han längtat efter och han sa under sin sjuktid på vårkanten att han tyckte det var dumt av oss att vänta. Varför kunde vi inte gifta oss på sommaren? Det var som att han visste att hans tid rann ut.
Nu får han betrakta vår vigsel från ovan. Kanske sitter han på predikstolen med händerna knäppta i knät och dinglar lite med benen. Ler och lyckönskar oss. Det hoppas jag på...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar