Att vara ensamstående måste vara en bedrift som överträffar det mesta. Hur går det till? Hur löser ni det? Ni som är ensamstående med barn. Vi som är två vuxna på två barn får det inte alltid att synka. Hur ska en ensam person klara det?
Jag begriper ju att det går! Det är inte det, men jag är grymt imponerad. Jag har inte haft en lugn stund sedan Dennis åkte till Sweden Rock.
Min äldsta unge är dessutom uppe så länge så jag inte heller får någon egentid efter hans läggning - för då måste jag natta mig själv.
Som om det inte vore nog med alla praktiska göromål som krävs varje dag - som att laga mat och städa - du ska dessutom fixa allt inför skolavslutningar, läxläsningar och skjuts till olika aktiviter. Som en glänsande fjälltopp på ett sargat berg ska du dessutom vara världens bästa förälder. Pedagogisk och älskvärd.
Vem skulle inte bli trött? Men den där veckan när den andre föräldern har kidsen då (om den andra parten finns vill säga), kan man inte vila upp sig då kanske en sådan som jag tänker ibland? Jag ställde frågan till en av mina ensamstående vänner, och då sa hon:
"Anna, jag skulle ge vad som helst för att få ha dom hemma jämt".
Du ser. Jag är lyckligt lottad. Jag får ha mina barn varje dag. Missar inga avslutningar. Lyssnar på skolavslutningssånger tills öronen faller av. Hör historierna om golfutflykter och drömmar om nya tevespel. Lockar hår, köper skolavslutningskläder. Stryker skjortor och målar tak. Letar efter borttappade örhängen och plockar bort tuggade tuggummin från handfatet. Säger nej till köp av lösnaglar. Säger ja till glass.
Livets alla val. Den här veckan ger jag svaren och det är ni ungar som ställer frågorna.