Så minns jag dubbelmordet

Det var en regnig oktoberdag. Samma datum som min mamma gått bort några år tidigare. Jag kom till TV4-redaktionen strax innan sändningen 08.35. Stämningen var stressig. Vi hade nyss fått beskedet att en pojke i Linköping blivit knivskuren. En fotograf skickades till platsen och bara några minuter senare fick vi veta att även en kvinna skadats.

Vi gick ut i sändning och berättade det vi kände till.

Pojken dog direkt. Kvinnan dog lite senare. Chocken var total. Hur kunde det hända? På morgonen av alla tider på dygnet! Mord sker på nätterna i skydd av mörkret. Inte mitt i ett bostadsområde, på öppen gata, tidigt på morgonen.

Grabben var på väg till skolan när han mötte sin gärningsman. Samma skola där min egen pojke gick. Kvinnan ville rädda grabben. Det var det sista hon gjorde i livet.

Efter arbetsdagen åkte jag hem till mina barn. Jag minns att jag kramade dom extra hård den eftermiddagen, och tänkte att jag aldrig skulle låta dom själva gå de hundratalet meter till skolan. Min son sa:

-Mamma. Mohammed har dödats. Med en kniv. Polisen har inte tagit honom än. Det ska tändas ljus för honom där det hände. Kan vi gå dit?

Jag tog Wille i handen och gick dit. Där hade det tänts ett oräkneligt antal ljus. Fotografier och mysdjur. Runt platsen stod ett hundratal sörjande. Vi stod där tillsammans och grät. Tårarna föll ned i den redan fuktiga höstluften. För offren. För deras anhöriga. Mörkret började falla. Våldet hade knackat på. Tryggheten var rubbad.

Det dröjde många månader innan vi vågade släppa på rutinerna kring hämtning och lämning av vår grabb. Vi följde honom till dörren och stod där när han slutade. Dag ut och dag in. Men tillslut bleknar minnet. Sakta men säkert började livet återgå till det vi hade innan döden attackerade vårt område.

I går såg min son fantombilden och frågade vem det var. Jag sa att polisen söker honom i jakten på dubbelmördaren. Då sa min son, som nu är fem år äldre:

-Har dom inte tagit honom än?

Nej, dom har inte tagit honom än. Men dom jobbar på det.