Psykbryt

Att väcka mina känslor till liv nattetid är förenat med fara - och dåligt med sömn. Detta hände i natt. Jag hade lagt mig vid 21-tiden tillsammans med min sjuåring. Gosigt att somna ihop med henne. Morgonpassen kräver en tidig sänggång. Kvar uppe var min elvaårige son som lovade att själv gå och lägga sig en halvtimme senare.

Min sambo jobbade, men hade på eftermiddagen sagt att det inte skulle ta så lång tid denna kväll. Han skulle vara klar på ett par timmar.

Klockan 23 vaknar jag av tystnaden. Han hade inte kommit hem. Jag ringde. Han svarade inte. Jag ringde och ringde. Sen ringde jag på jobbmobilen - och då svarade han. Han hade åkt på afterwork. VAFALLS! Utan att ringa eller sms:a???

Ja, där var det kört. Jag får en förklaring (som i vanliga fall är helt rimlig) och löfte om att han ska åka hem, men istället för att lugn somna om med vetskapen om var han är, så hetsar jag upp mig. Jag blir så gruvligt arg där i sängen. Varför inte meddela mig planerna om afterwork? Han hade ringt och bett elvaåringen lägga sig - i fall att han inte redan gjort det. Jaja, det funkar kanske. Jag var ju ändå hemma. Tankarna går sakteliga över till mer vardagstankar om jobb och helgmiddagar och känslorna lugnar ned sig.

Efter en timme - och han fortfarande inte kommit hem, så får min ilska ny kraft. Varför i hela världen kommer han inte?

Jag spjärnar emot lusten att ringa och skälla ut honom. Jag klarar det i 30 sekunder. Sen ringer jag. Inget svar. Jag ringer ett par gånger till och när han till slut svarar så hör jag hur han sätter sig i bilen. Han har alltså inte åkt än? Uselt tänker jag.

Jag försöker lugna ned mig. Hjärtat slår och jag väntar på att höra bilen köra upp på grusvägen. När han väl kommer hem väntar jag på att han ska komma upp så vi får reda ut det som hänt. Men han kommer inte. Vad är det för fel på karln, tänker jag?

Jag är vaken när han kommer upp i sovrummet. Han verkar lugn. Jag låtsas sova (varför då?). Han lägger sig och placerar sin hand på min höft. Jag stelnar till. Vilka friheter han tar sig, tänker jag. Han säger inget. Jag säger inget. Sen gör han sömnrycket och det sista jag tänker är att han somnade före mig. Apa.

Jag är som dr Jekyll & mr Hyde på natten. Don´t mess with me. När jag vaknade av väckarklockan klockan 04.00 var min första tanke att jag ville säga förlåt.