Efter timmar av smärta så har man dom där. Förhoppningsvis. Om allt går som det ska. Den ena gången fick det bli kejsarsnitt. Andra gången gick det snipp-vägen.
Du kan inte titta dig mätt på det lilla livet som du och din man står bakom. Lika många timmar som det tog för mig att få ut dom, lika många timmar kan man titta på dom. Le åt de små ansiktsryckningarna när de sover. Förundras över att det är den där lille som känts så stor inne i magen.
Detta kommer jag aldrig mer att få uppleva. Och det är en stor sorg - på sätt och vis. Min sambo vill inte ha fler barn. Vi hinner inte med fler barn. Inte om vi vill göra allt det andra också. Som att jobba, resa och göra massa andra saker tillsammans med de två vi redan har.
Bekväma har vi blivit också. Vår minsta är snart åtta år. De vakande blickarna vid poolkanten finns där fortfarande, men det är inte med samma panik i handlingarna. De kan ju simma nu.
Hungerskriken är borta. De tar sig en frukt eller en macka om det är akut. Själva. Så vad behövs jag till?
Jo, nu har diskussionerna tagit fart om månadspeng, iphone, lek med kompisar, tjejer som gör slut, killar som pussas utan att fråga, kompisar som säger fula ord som kräver förklaringar, önskemål om smink, medlemsskap på Facebook, MSN och varför kan man inte få en blogg?
Tänk om man bara blev varnad några dagar i förväg om vad ungen går och fnular på. Så man hinner tänka ut några bra svar. Istället blir det ofta något svamlande om att "Nej, någon Iphone blir det inte. Du är ju bara elva år." Då kommer svaret som en blixt: "Mamma, om man förlänger mitt abonnemang på mobilen - det som går ut nu, så kostar inte telefonen någonting mer än det vi redan betalar." Vad svarar man på det? Ungen har ju rätt. Men inte kan väl en elvaåring springa omkring med en iphone säger jag igen. Tänk om någon stjäl den? "Mamma, vi får lämna in telefonen till fröken om vi vill. Det kan jag göra."
Man brukar säga "Små barn, små problem. Stora barn, stora problem." Jag säger "Små barn, snabba ben. Stora barn, snabb hjärna."
Bebissuget stillar jag med hjälp av andras bebisar. Syskonen har börjat producera nu. Men det räcker inte. Hopp i säng med er!
9 kommentarer:
Tycker jag drar mitt strå till stacken...du får låna dom NÄR du vill, och komma o hälsa på mer än ofta! Puss och saknar dig /E
Nej, tror aldrig suget försvinner och visst är det en sorg att veta att man förmodligen inte kommer att uppleva detta härligt fantastiska igen...
Jag håller helt med dig om allt det du skriver! Mitt sug försvinner inte, men, som tur är, tänker jag både en och två gånger kring detta -och kommer fram till att NEJ. Jag tjatar just nu också på min bror och hans fru, vill så gärna få låna deras bebis sedan!
Bäbisar är det bästa som finns! Mitt sug har faktiskt försvunnit men det var lite kris fram tills för 5 år sedan...men maken sa stopp. Det var nog tur tror jag. Nu är ju mina tjejer stora damer på 12 och femton :)
Våra är ju fortfarande små om man jämför med dina, men jag tycker det ska bli enormt roligt när de kommer upp i den åldern! Nu kommer ju det en liten bebis till hos oss, men det är absolut mitt sista barn och om älsklingen vill ha fler så får han leta efter en älskarinna *skrattar*! Nej, men skämt åsido så var detta lilla pyre inte planerat, men det ska bli superroligt och vi längtar verkligen till han/hon kommer! Men man måste hinna med de barnen man har med och tiden ska ju räcka till för alla - även oss själva så klart! Så ikväll blir det Palmashopping för mig, helt ensam! Ska bli ljuvligt!!!
Kramar från Mallorca!
Ja vist är de mysiga men dman ska hinna med de man har. Kram
Du skulle ju komma hit och snuffa lite på min lille ju! Alltid välkommen att lukta hålla eller låna över en helg! ;-)
Mycket träffande det du skriver; särskilt det där om hur smarta kidsen är då de kommer upp i en viss ålder.
De kommer med sådana briljanta lösningar på diverse problem samt argument för vissa, hjärtenära, saker, att man anar att de verkligen planerat sina små försvarstal i god tid...
Jag har inget bebissug i nuläget, drevet har gått och passerat...
Kram
nej bebissuget försvinner inte, för mig är det en ren pina och en stor sorg, trots att jag verligen borde vara nöjd och belåten med mina fyra. Mannen är steriliserad efter gemensamt beslut, och det är väl tur för jag vet att det skulle bli väldigt tufft annars, det är ju tufft redan nu att hinna med allas behov. Men suget...det finns där....
Skicka en kommentar